Otto Meyer – konstgjutaren

Under 1800-talets första hälft var det vanligt att konstnärer lät gjuta sin bronsskulpturer utomlands. De svenska konstgjutarna låg tekniskt långt efter. Men i slutet av århundradet ändrades utvecklingen, och flera nytänkande svenska gjutare kunde etablera sig. En av dessa var Otto Meyers konst- metall- & zinkgjuteri som skulle komma bli ett av de ledande konstgjuterierna i Sverige kring sekelskiftet 1800/1900.

EN KONSTGJUTARE FORMAS

Det var egentligen en ren tillfällighet som gjorde att Otto Meyer blev konstgjutare, åtminstone enligt honom själv. Hans föräldrar hade invandrat från norra Tyskland och slagit sig ner på Malmtorgsgatan 10 strax intill Brunkebergstorg i Stockholm. Och det är i detta hus som Otto Meyer föds i år 1852. Förutom att vara bostad driver fadern, Johann Friedrich Meyer, även ett litografisk tryckeri i samma hus.

När representanter från den tyska gjuterifirman Lenz & Heroldt i Nürnberg befinner sig i Stockholm för att gjuta en ryttarstaty av Karl XII, beställd av Myntverket, behöver de en springpojke och tolk till det provisoriska gjuteriet. Professor Heroldt kontaktar hovlitograf Meyer som i sin tur rekommenderar sin son. Otto erbjuds jobbet och därmed hamnar han på den bana som ska bli hans framtida yrkeskarriär. Ottos roll övergår ganska snart från att vara allt-i-allo till att bli lärjunge i konstgjutning och ciselering. Hans talang är uppenbar. Professor Heroldt ger honom goda vitsord och rekommenderar honom till att studera vidare, vilket Otto också gör i slutet på 1860-talet – både på konstakademins principskola och på Slöjdskolan (det som idag är Konstfack) där han studerar modellering och linearfrihandsteckning.

Under sin tid hos Lenz & Heroldt är Meyer med om att hjälpa till att gjuta flera verk, bland annat professor Johan Peter Molin berömda fontän vid Kungsträdgården i Stockholm. Det visar sig bli ett dramatiskt projekt, då Otto blir ögonvittne till en olycka där konstgjutare George Heroldts båda ben krossas under ett gipsblock. Heroldt avlider ett dygn senare av sina skador. Arbetet med fontänen avbryts tillfälligt och de tyska konstgjutarna åker hem. Istället väljer de att färdigställa de återstående delarna i Nürnberg, och Meyer åker med för att hjälpa till med arbetet. Delarna skickas därefter upp till Stockholm och monteras ihop. Minst en av de sex svanar som omringar fontänen är gjorda av Otto. Han stannar kvar vid gjuteriet i Nürnberg som lärling i tre år innan han återvänder till Sverige.

Avtäckningen av John Börjesons staty av Karl IX, gjuten av Otto Meyer.

Avtäckningen av John Börjesons staty av Karl IX, ca 1904, gjuten av Otto Meyer. Foto: Okänd

FRAMGÅNGSÅREN

Det är oklart när Otto egentligen startar sitt egna gjuteri. Det troliga är att han börjar gjuta redan i slutet på 1873, det vill säga det år han kom tillbaka från Nürnberg, men att han grundar sin firma först två år senare. Det första registreringsbeviset är från 1875. I början hyr han en plats hos en gelbgjutare på Surbrunnsgatan, men i takt med att firman växer tvingas han byta lokaler vid ett flertal tillfällen. År 1900 hamnar företaget slutligen på Vestmannagatan 71 (idag Västmannagatan 81).
Det är på denna adress som Otto Meyer har sin verkliga framgång. Mellan 1900 – 1917 gjuter Meyer inte mindre än sex ryttarstatyer, bland annat Karl IX på Kungsportsplatsen i Göteborg, även kallad ”kopparmärra” i göteborgsk folkmun. Den invigs år 1904 av Oskar II. Modelleringen görs av skulptören John Börjesson. Andra exempel är skulpturen Magnus Stenbock, Stortorget i Helsingborg. Även den är ett verk av John Börjesson. Ytterligare en viktig skulptur som det meyerska gjuteriet gjuter vid denna vid tid är S:t Göran och draken som går att beskåda vid Köpmantorget i Gamla stan i Stockholm. Sankt Göran-gruppen invigs 1912, och är gjord efter den medeltida träskulpturen som finns i Storkyrkan i Stockholm. Modelleringen görs av bildhuggaren Alfred Ohlsson. Skulpturen som föreställer prinsessan och som är placerad en bit bort kommer på plats först ett år senare.

Men det är inte enbart monumentala skulpturer som gjuts hos Meyer, utan de har även en stor produktion av statyetter och byster gjorda av mer eller mindre kända konstnärer. Till produktionen hör också en stor del vardagsföremål som askfat, kandelabrar, bokstöd, dörrhandtag, belysningsarmatur och urnor, även de gjorda av konstnärer och formgivare och som följde tidens stilideal. Under 1800-talet gjuter de även en hel del byggnadsornamentik, framförallt i zink. Ornamentiken är ofta klassicerande och hämtas från äldre stilar för att skapa vad man tycker var passande fasader på byggnaderna, till exempel meanderbårder, konsoler, kapitäl, akantusblad och maskaroner.

KONKURRENSEN HÅRDNAR

År 1895 bildas en annan viktig konstgjutarfirma som skulle komma att bli en av det meyerska gjuteriets stora konkurrenter. Ägaren var en av Ottos tidigare anställda – Herman Bergman. Det skulle visa sig att den unge Bergman både var en skicklig hantverkare och driftig affärsman. Han är skicklig på att skapa uppmärksamhet kring sig och sitt gjuteri, och han lyckas få såväl journalister som viktiga konstnärer med sig. Otto Meyer hade tidigare haft väletablerade bildhuggare som John Börjesson (1835 – 1910) som återkommande kunder, men när en ny generation konstnärer tar vid väljer många istället Herman Bergmans konstgjuteri. Det är förstås en prestigeförlust för Otto Meyer att konstnärer som Carl Milles (1875 – 1955) och Carl Eldh (1873 – 1954) väljer att använda sig av Bergmans konstgjuteri.

NYA KONSUMTIONSVANOR

När Meyer är 67 år gammal, det vill säga år 1919, har han tröttnat, och väljer att lämna över sitt gjuteri till en yngre förmåga. Det är en av hans tidigare lärjungar, Arne Spanier, som köper gjuteriet som vid detta skede har 50 anställda. Spanier hade börjat hos Meyers år 1900, och hade lång erfarenhet från branschen. Men även om Spanier får en del viktiga gjutningsuppdrag – till exempel delar av utsmyckningen till Stockholms stadshus och Skogskyrkogården – är det fortfarande Bergman som är kulturetablissemangets gunstling.

Men det riktigt stora hotet kring kommer kring mitten av 1900-talet. Folk skaffar sig nya konsumtionsvanor. Istället för att köpa bronsstatyetter och andra konstföremål ville folk hellre spendera pengarna på annat, som nya bilar och charterresor till Mallorca eller Gran Canaria. År 1973 kan inte längre konstgjuteriet kämpa emot, utan företaget begärs i konkurs av Arne Spaniers son som tagit över.

För den som vill läsa mer: ”Otto Meyer Fud. Ett kapitel i det svenska konstgjuteriets historia” (2012) av Olle Meyer.

Fredrik Weiss, fil.mag i konstvetenskap

Tidigare publicerad i Företagsminnen nr 2 2012

Se vårt sortiment av skulpturer här.

You may also like...