1800-talets nysilverbestick
Vid 1800-talets början var matsilver något som endast få hade råd med. Först när presstekniken och galvaniseringen introduceras kring 1800-talets mitt moderniserades bestickstillverkningen radikalt och det blev nu möjligt att producera matsilver till en större massa.
Ny tider, nya behov
Under 1800-talet hade industrialiseringen gjort att borgerskapet växt sig större och starkare och fler hade fått det bättre ställt. Nya vanor och seder hade tillkommit hos den borgerliga klassen, och med dem följde ofta nya typer av varor. Ett exempel på detta är de luxuösa och storslagna middagar som började hållas i bättre belevade hem. Maträtterna skulle ätas på vackra porslinsserviser från Rörstrands eller Gustavsberg. Glasserviserna fick ofta skärslipade glas. Till detta behövdes också stora uppsättningar med matsilver.
Efterfrågan gjorde att guldsmederna måste skapa snabbare och mer effektiva tillverkningsmetoder. Den stora lösningen kom kring mitten på 1800-talet. Då börjar galvanisering att användas inom matsilversmidet. Det blev nu möjligt att skapa legeringar som efterliknade silvrets skinande och blanka yta. Den legering som kom att bli vanligast i Sverige var nysilvret – en blandning av koppar, zink och nickel där det är den sistnämnda metallen som gör att den silverimiterande ytan uppstår. Metoden slog igenom i mitten på 1800-talet och nysilvret kom snabbt att bli succé.
En viktig teknisk förutsättning för nysilverbestickens framgång var att presstekniken hade slagit igenom under 1800-talets första hälft. Detta innebar att besticken kunde pressas i färdiggjutna formar, så kallade stansar, istället för att smidas. Det gick därför att framställa betydligt större kvantiteter både snabbare och effektivare. Eftersom stanspressningen kunde användas både för det riktiga silvret och för nysilvret krävdes det heller ingen större omställning hos smedjorna.
Pressningen gick ofta till på det sätt att den tredjedel av besticket som skulle bli skaft pressades i ett stanspar, medan själva skedbladet eller gaffelns tandparti pressades i ett annat. Det obehandlade partiet i mitten fick samma profil med hjälp av ett verktyg som kallades för räffelskavare. Knivbladen var ofta gjorda i ett helt annat material – kolstål som är stål där kol har tillsatts och därför är hårdare än vanligt stål. Ofta fästes det i skaftet med hjälp av harts. Tyvärr har det visat sig att hartsen inte klarade av att hålla knivbladen på plats, vilket har gjort att många knivar gått sönder. Idag är brist på knivar i nysilver. Bladen tenderade också att rosta och de var svåra att putsa.
I och med att nysilverbesticken blev billigare att framställa, gick den tekniska utvecklingen och formgivningen snabbt framåt. Nya bestickdelar uppfanns. I slutet på 1800-talet då det fanns som flest olika redskap, kunde en matsilverservis – förutom matkniven, matskeden och matgaffeln – även innehålla smörgåsbestick, dessertbestick, fiskbestick, tesked, kaffe- och mockasked och bakelsesked. Till detta tillkom osthyveln, ostkniven, kompottskeden, smörkniven, syltskeden, såskeden, assiettgaffeln och stekbestick. Det kan inte varit helt enkelt för den ovane att hålla reda på alla bestick – men dukningarna var helt magnifika!
Viktiga aktörer
Möllenborg var ett av de företag som tidigast kom igång med nysilvertillverkningen. Företaget grundades av Gustaf Möllenborg (1796 – 1851) som var född i Dädesjö socken i Småland. Efter sina lärlingsår i Växjö och Jönköping reser han till Stockholm och avlägger sitt mästarprov, en kaffekanna i silver. Samma år, 1823, öppnar han upp sin verkstad och butik på Drottninggatan 14 i Stockholm. En stor fördel var att Möllenborg var snabb på att ta upp nya influenser och tekniker. På 1840-talet köper han in en rejäl press stor nog att forma silverplåtar i en tallriks storlek. Detta innebar att de snabbt fick en ledande roll, både inom silver- och nysilverproduktionen, och kring mitten på 1800-talet arbetar över 40 personer i hans verkstad.
Men i slutet på sekelskiftet hade andra tillverkade kommit ikapp och till och med gått om. C G Hallbergs Guldsmedsaktiebolag och Guldsmeds Aktiebolaget blir istället de ledande företagen. Möllenborg klarar inte att stå emot längre än till 1927 då verkstaden stängs ned för att senare skänkas till Nordiska museet. Idag finns smedjan, inklusive pressen från 1840-talet, att beskåda på Skansen.
Olga och den gammalfranska modellen
Nysilvrets popularitet gjorde att stanserna spred sig i landet. En och samma modell kunde tillverkas av flera olika verkstäder. Nya modeller togs fram, samtidigt som stanser från utlandet importerades, och som mest fanns det över 100 olika modeller i Sverige.
De mest populära modellerna var antagligen Olga och den gammelfranska. Olga började tillverkas i Sverige på 1830-talet och populariteten skulle bestå under hela århundradet. Modellen hade sitt ursprung i England och var genom sina mjukt svängda former ett tidigt exempel på den kommande ny-rokokon – en av de många nystilar som skulle dominera formgivningen under den resterande århundradet.
I toppen på Olgas skaft återkommer rocaillen, ett av de mer vanliga dekorelementen under rokokon. De två räfflorna utmed kanten var vanligt förekommande på flera modeller. Räfflorna hade inte enbart ett dekorativt syfte, utan de skulle även skydda mot kantstötar och hack.
Möllenborg var en av de viktigaste producenten av Olga i Stockholmsområdet, medan Erlandssonska verkstaden i Kristianstad försörjde södra Sveriges behov.
Den andra riktigt populära modellen var den gammelfranska, eller franska liljan som den också kallas för. Den hade ett skaft som var äggformat i toppen, och som var dekorerat med akantusblad som växer ut från den innersta räfflan. Den gammelfranska modellen började tillverkas i Frankrike kring 1700-talets mitt. Kring 1770-talet lär den ha kommit till Sverige, om än i blygsam skala. Först på 1800-talet fick den sin verkliga popularitet. I slutet på seklet hade modellen kommit att bli så förknippad med Sverige att till och med fransmännen kallade den för Palmes Suédois.
En ny tid tar vid
Nysilverbesticken fortsatte att vara populära en bit in på 1900-talet, men när Första världskriget bryter ut sjunker försäljningen av förklarliga skäl och både nysilver- och silverbesticksförsäljning minskar. Men den riktigt stora stöten kommer när engelsmannen Harry Brearly uppfinner det rostfria stålet. Det passade utmärkt för bestick – och nu slapp man också de rostande kolstålsbladen. På 30-talet var det inte längre nysilverbesticken som efterfrågades, utan det är de moderna rostfria besticken som folk vill ha.
Fredrik Weiss, fil.mag. konstvetenskap
Tidigare publicerad i Företagsminnen
